En alltför stark påminnelse om livet och döden
Nu är jag hemma och tar tillbaks det jag skrev igår med att jag var redo för en ny vecka. Den här veckan fick sämsta möjliga start minst sagt... Känner att jag måste få skriva av mig lite, dock inte så ingående för respekten till dennes familj, bekanta och vänner.
Dagen började med svenska då vi återigen kollade på värsta språket, och sen avslapping och ergonomi på idrotten. Efter idrotten kom ett par andra lärare fram och lämnade det hemska beskedet.. Jag som knappt visste vem han var kollade runt bland mina klasskompisar och såg reaktionerna. Minnen vällde fram och jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Vi fick ledigt för resten av dagen såklart om vi ville detta. Jag åkte hem för att jag kände att jag inte skulle kunna gå runt i skolan och se alla ledsna ansikten, speciellt inte koncentrera mig..
Tänk bara att jag är ledsen och känner mig helt tom inombords,.. Kan inte föreställa mig hur det är för er som stod nära.. Det finns nog inget som kan trösta er just nu. Världen är så fruktansvärt orättvis, en kille i min ålder som inte får växa upp, och uppleva allt vad livet förhoppningsvis har att erbjuda. Detta händer runtom i hela världen just nu. Nu dör människor på alla håll och kanter, och vi kan inte göra något åt det. Man känner sig så hjälplös, livet känns så meningslöst...
Hoppas ingen tar illa upp att jag skriver om detta, men jag känner att jag måste få ut det på något sätt ur mig. Det känns lite bättre då personligen, ett sätt att bearbeta, men jag förstår naturligtvis om andra upplever det smärtsamt. Det här är ett litet sätt för mig att visa min sympati och respekt.
Vila i frid.
